Art nr 9326
Ill. i sv/v SKRYM
Inbunden,
540 sidor,
Natur & Kultur
Medlemspris 239 kr

Finlands tragedi 1918 – ett bittert arv

Ett trauma i Finland, men nästan bortglömt i Sverige

Efter bolsjevikrevolutionen i Ryssland hade lantdagen den 6 december 1917 förklarat Finland självständigt. Knappt två månader senare utbröt det finska inbördeskriget, vilket kom att bli Nordens dittills blodigaste konflikt. I dag förefaller detta krig mycket avlägset här i Sverige, men i vårt östra grannland har dess såriga följder varit ytterst påtagliga och skuldfrågan förblir ett hett debattämne.     

Vid tidpunkten för inbördeskrigets utbrott var engagemanget i Sverige dock stort, Finlands och Sveriges sexhundra år långa gemensamma historia var inte bortglömd. Hundratals frivilliga svenskar reste över Östersjön för att slåss samtidigt som den svenska debatten kom att kretsa kring kriget och nästan fick regeringen att falla. Inte minst striderna på Åland berörde svenskarna.     

Periodens utvalda huvudbok, Finska inbördeskriget, är skriven av Niclas Sennerteg, författare och journalist och med många uppskattade böcker inom historieområdet bakom sig, och Tobias Berglund, forskare i modern politisk historia vid Uppsala universitet. Det är en djuplodande skildring av den skoningslösa fejden mellan röda och vita, då nära 40 000 människor dog – inte bara i regelrätta strider, utan dessutom genom avrättningar och av svält. De redogör för de politiska spänningar som rådde i Finland då kriget började, i en tid med världskrig och revolutioner, och undersöker med hjälp av ögonvittnesberättelser och arkiv krigets orsaker, förlopp och konsekvenser och hur denna brutala konflikt kom att forma Nordens historia.

Lagom till 80-årsminnet av det finska inbördeskriget 1918 gav Österbottens museum i Vasa ut en bok om kriget med den lätt suggestiva titeln »Blod på drivan«. Det var just vad det handlade om, allt eftersom vårsolen smälte snön och värmen kom med årets vanligen mest hoppfulla årstid, så ökade våldet och övergreppen i Finland, innan allt tog slut i maj månad.

Därefter följde uppgörelsen med förlorarna. När den sakta avtog kunde man räkna offren: 38 000 människor hade fått sätta livet till, varav 2 200 utlänningar – mest ryssar, ett mindre antal tyskar och 99 svenskar. Uppskattningsvis 8 600 män och kvinnor stupade i strid. De flesta dödsoffren krävdes dock genom summariska avrättningar.

Detta mördande spädde ytterligare på hat och hämndlystnad som inte på något sätt slocknade när striderna eller de efterkrigstida uppgörelserna började klinga av, tvärtom skapade övergreppen ett bittert arv som än i dag kan komma upp till ytan. Detta är egentligen själva kvintessensen av inbördeskrigets extra bestialiska dimension, ovanpå den vanliga krigsbrutaliteten. 

Både innan och direkt efter det röda upproret i slutet av januari 1918 sköljde en våg av röd terror över södra Finland, följd av ytterligare en när krigslyckan hade vänt. De vitas hämnd blev fruktansvärd när kriget började gå deras väg. Morden under kriget krävde uppskattningsvis 1 500 vita och 7 400 röda offer, och dessutom dog 13 500 röda av svält, sjukdomar eller avrättningar efter krigsslutet. Många av offren krävdes på det gamla fästningsområdet Sveaborg i inloppet till Helsingfors, som efter krigsslutet förvandlades till ett stort fångläger.

Det har lite schablonmässigt sagts att det först var i och med vinterkriget 1939–40 som många av såren från 1918 läktes. Mycket ligger det i det, man fördes samman inför det yttre hotet. Men sårskorpan kunde ännu rivas av, det visade till exempel debatterna kring Väinö Linnas roman Upp trälar! (1960) och historikern Jaakko Pavolainens forskningar på 1960-talet om den röda och vita terrorn (sammanfattade på svenska 1986).

Detta lika dramatiska som tragiska skeende har Uppsalahistorikern Tobias Berglund och den för Clios läsare väl kände Niclas Sennerteg valt till ämne för sin nya bok, Finska inbördeskriget. Det är en lika tjock som rappt skriven volym, där läsaren förs in i den finländska bakgrundshistorien – med bland annat självständighetsförklaringen i december 1917 – vidare genom det dramatiska året 1918 och sedan till de politiska och mänskliga efterdyningarna.

Här skildras hur Hjalmar Brantings socialdemokrater – i regeringsställning med liberalerna – försökte övertala sina kluvna partibröder i Finland att inte välja våldets väg, utan acceptera det val som på hösten, till skillnad från valen 1916, hade gett en borgerlig majoritet i lantdagen. Senare försökte man medla i konflikten och från svenskt håll uttalades också skarpa ord om den röda terrorn. Vänstersocialisterna var mera engagerade för resningen, som man såg som ett förebud om vad som borde ske i Sverige. 

Bland de borgerliga grupperna i Sverige och inte minst inom militären var uppslutningen i det närmaste total bakom regeringen som flytt till Vasa och dess militäre ledare Mannerheim. Den svenska brigaden samlade 1 100 frivilliga. Men förmodligen än viktigare var de många svenska officerare med stabserfarenhet som sökte sig till den vita armén, och därmed gav den en professionell stadga som den röda sidan till stor del saknade. Sveriges relationer till regeringen i Vasa komplicerades av Ålandsfrågan, när en svensk expeditionskår sändes till ögruppen för att skydda den svensktalande befolkningen mot övergrepp från de stridande eller odisciplinerade ryska soldater (som bolsjevikregeringen inte dragit tillbaka). I Vasa misstänkte man, sannolikt inte helt utan orsak, underliggande svenska ambitioner att om möjligt få Åland att återgå i svensk ägo.

För den som vill få en introduktion till det knappa halvår då den nyfödda republiken Finland för 100 år sedan höll på att slitas i stycken har Tobias Berglund och Niclas Sennerteg skrivit en kunnig och välskriven vägledning.

Lars Ericson Wolke
är professor i historia vid Försvarshögskolan. I höst aktuell med bl.a.
Saarbataljonen. Svenska fredssoldater i Hitlers skugga 1934–35

 

  

Manskapet i den ryska Östersjöflottan i Finland blev under 1917
ett starkt fäste för de revolutionära strömningarna och stöttepelare
för Lenins statskupp i Petrograd. De samarbetade också med de
radikala krafterna i den finska arbetarrörelsen.

 

Den tyska Östersjödivisionen tog ett stort antal rödgardister till fånga
i Helsingfors. Dessa spärrades in i ett fångläger i Sveaborg.

 

Stupade rödgardister och döda hästar låg kvar till allmän beskådan på Tammerfors
gator i flera dagar efter stridernas slut. Även under slaget var staden full av civila,
som ibland agerade åskådare i striderna.

 

Fånglägret för rödgardister utanför Tammerfors 1918. Vid lägret kunde
avrättningar dagligen bevittnas under veckorna efter slaget om Tammerfors.

 

Soldater i Svenska brigaden, som lät sig fotograferas i en ateljé inför segerparaden
i Helsingfors. På armbindeln fanns brigadens blågula igenkänningstecken.

 

Den vite överbefälhavaren general Mannerheim var allt annat än entusiastisk
över den tyska militära hjälpen som den vita regeringen hade accepterat.
En månad efter det tyska intåget i Helsingfors lät Mannerheim den 16 maj
av symboliska skäl organisera en stor finsk parad, för att fira segern.

 

Antal recensioner: 0
Snittbetyg: 0