Om krig, kolonisation och Guds man i Norden
Art nr 9303
Ill. i sv/v 233x160x30
Inbunden,
420 sidor,
Norstedts
Medlemspris 249 kr

SLUTSÅLD

I Biskopen och korståget 1206 söker Jonathan Lindström svaret på en baltsvensk gåta: när och hur slog sig svenska fiskarbönder ner på Estlands öar och kust?

Med hjälp av krönikor, brev och upptäckten av övergivna byar, rekonstruerar han de första kolonisatörernas ursprung och överflyttning. Hundratals svenska bönder tvingades att flytta över Östersjön, som ett led i ett kolonisationsprojekt, och detta kom i hög grad att påverka den nordiska historien. Ledare för korståget var den lundensiske ärkebiskopen Andreas Sunesson, i samarbete med den svenske kung Sverker den yngre.

Genom att också utförligt skildra Andreas liv, kommer vi nära en enskild människa från medeltiden. Han var en av Europas mäktigaste kyrkomän, magister i Paris, påvens vän och invecklad i storpolitiken – och vi får även en inblick i hans tankar om krig, sex och historiens mening.

Lindström har en sällsynt förmåga att levandegöra det förflutna, samtidigt som han på ett engagerat sätt drar in läsaren i jakten på bitarna till det pussel han lägger. Det är ytterst lärorikt och, för att låna en mening ur Populär historia: »Boken är inte bara faktarik och förklarande – den är också underhållande på ett sätt som många historieskribenter borde försöka ta efter.«

En sommarkväll vandrar arkeologen och författaren Jonathan Lindström längs en ålderdomlig väg på norra Öland. Han är i färd med att göra en upptäckt i paritet med att hitta en övervuxen stad i djungeln.

Snart finner han det han letar efter. Där, dold under murkna trädstammar och enbusksnår, framträder spåren efter en övergiven medeltida by.

Men i själva verket är det något mycket mer än simpla stengrunder som döljer sig i gräset. Det rör sig faktiskt om resterna efter ett korståg som ägde rum 1206 och ett hittills okänt kolonisationsföretag.

De bondfamiljer som en gång levde här drevs, förmodligen mot sin vilja, in i ett dåtida EU-projekt lett av påven. Ölänningarna fick till uppgift att rädda världen genom att frälsa hedningarna från att evigt försmäkta i helvetet. I detta fall gällde det esterna.

Vi tar det från början. I början av 1200-talet var det huggsexa om de folk som ännu inte blivit kristna på andra sidan Östersjön. Påven hade lovat att den som först kristnade och byggde kyrkor i ett område också fick bli dess herre. Det blev en strid på kniven mellan svenskar och framförallt danskar och tyskar i denna blodiga tävling.

När väl korstågsriddarna dragit fram och tvångsanslutit hedningarna till kristenheten, gällde det att hålla de nyfrälsta lugna. Det är här som de kristna öländska kvinnorna, männen och barnen kommer in i bilden. Genom att erbjuda dem större gårdar, skattelättnader och kanske rentav syndernas förlåtelse, framstod nog Estland som ett attraktivt alternativ. Och esterna i sin tur fick kristna grannar. Kanske skyndades böndernas beslut på genom att kung Sverker den yngre och Roma kloster, som var stora jordägare på norra Öland, helt enkelt sa upp familjernas arrenden.

Drivande i korståget mot Estland 1206, var en släkting till kung Sverker, nämligen den färgstarke ärkebiskopen Andreas Sunesson, (cirka 1167–1228). Han var en dansk stormannason som for till Paris som ung student. Där umgicks han med tidens intellektuella och välvde planer på att kristna världen.

Vänskapen med den blivande påven Innocentius III kom att betyda mycket för honom. De båda grubblade och diskuterade allt från hednamissionen och trälars villkor till celibat, prostitution och äktenskapligt sex. Allt var av vikt för frälsningen.

Att ester och andra folk skulle komma att dödas och förnedras i missionsarbetet hade mindre betydelse – man ansåg att hedningarna gjordes en tjänst, nu fick de ju trots allt en möjlighet att komma till himlen.

Skräckfyllda berättelser om de icke-troendes skoningslöshet grasserade. I Henrik av Livlands krönika beskrivs hur en cisterciensisk präst tas till fånga av öselesterna. Efter att ha misshandlats stacks trästickor in under hans naglar och antändes. Avslutningsvis hackades hans rygg sönder och samman med yxor, alltmedan förövarna hånfullt ropade »Sjung präst, sjung«.

Biskopen och korståget 1206 fokuserar nu inte bara på korsriddare, kristen kolonisation och den glödande idealisten Andreas Sunesson. Nästan hela dåtidens universum har Jonathan Lindström arbetat med att mejsla fram, och det blir en blandning av högt och lågt.

Läsaren får uppleva allt från barndop, kvinnomisshandel, utbildning och brödbak till mer svårfångade företeelser som vad som egentligen rörde sig i huvudet på maktens män. Vi förs till studenternas Paris, påvarnas Rom och skogsklädda baltiska öar. Ett besök i en öländsk bondstuga, dagarna före familjens avfärd till Estland, följs av en visit i Eketorps väldiga borg i samband med kung Johan Sverkerssons korståg. Det blev förövrigt en militär katastrof som innebar slutet för borgens garnison.

Sättet att gifta samman skriftliga källor med arkeologiska fynd visar sig vara fruktbart. Början av den svenska medel-tiden har framställts många gånger tidigare, men framstår då som ett virrvarr av kungar som har ihjäl varandra, Erik den heliges eventuella kristnande av Finland och Arnfantasier.

Jonathan Lindström däremot har författat en stor berättelse, som ger en ny förtätad bild och förståelse för denna våldsamma epok i vår historia. Han låter oss lära känna korstågstiden genom de människor som själva upplevde den – oavsett om det gäller en besatt religiös fantast eller en stackars bondfamilj som tvingades över havet till hedningarnas krigshärjade land.

Kristina Ekero Eriksson
arkeolog, vetenskapsjournalist

 

Två arkeologer på var sida om en kostig i Åker by, övergiven år 1206 när invånarna
flyttade över till Ormsö på andra sidan Östersjön. Byn är täckt av en Törnrosaskog.

 

    

T.v. Ärkebiskop Andreas blykista 1923, då hans grav öppnades.
T.h. Resterna av Andreas ärkebiskopsdräkt som återfanns i graven.
Humeralet eller halslinet är dekorerat med en guldtrådsstickad akantusranka.

 

T.v. Mitran var tillverkad i sidentaft och hade band vävda med förgyllda silvertrådar och silke.
T.h. I kistan återfanns även ett par handskar med broderade rundlar i svartbrunt siden på ryggsidan.

 

Ärkebiskopens elfenbensgrupp föreställande de tre vise männen, Maria och Jesusbarnet. Gruppen räknas som
ett av de finaste exemplen på den klassiskinspirerade unggotiska konsten som slog igenom omkring 1220.

 

Antal recensioner: 0
Snittbetyg: 0