Art nr 9299
215x145x30
Inbunden,
367 sidor,
Natur & Kultur
Medlemspris 239 kr

»Ian Burumas historiska böcker vibrerar av personlig närvaro och existentiella gåtor. Ändå skriver han klart och kunnigt som få.«, Dagens Nyheter.

»Fascinerande bok  ... En lysande skildring av vår epoks födelse, bokstavligen på ruinerna efter två världskrig.«,
Ulrika Knutson, Expressen.

»Detta är V-dagen! Kriget är slut! Kriget är slut! KRIGET ÄR SLUT!« skrev Astrid Lindgren i Krigsdagböcker 1939–1945, och där tar professor Ian Buruma vid. I sin mästerliga bok År noll – Historien om 1945 skildrar han euforin, men också den motsägelsefulla, komplicerade vardagen i en ny värld, där det visade sig vara en illusion att tro att allt kunde bli som förr. Samtidigt som människor närde en önskan att återskapa en känsla av normalitet, begicks våldtäkter, beordrades deportationer och massomflyttningar, och nya strider utkämpades i de europeiska kolonierna.

Extas; Hunger; Hämnd; Hemfärd och Odjuren civiliseras är kapitelrubriker som vittnar om att boken rymmer mycket mentalitetshistoria och tar upp ovanliga aspekter. Hur frihet kunde ta sig uttryck i erotisk mani, där den sexuella hungern kunde kopplas ihop med hungern efter mat. Hur en fruktansvärd tystnad lägrade sig över Japan. Hur tyska kvinnor tvingades äta upp bilder på Hitler. Hur hemvändande människor var rädda för att ha blivit främlingar. Ian Buruma konstaterar att »De allierades största bedrift var kanske att lämna Västtyskland utan förbittring.«

När jag var barn berättade min pappa om en resa till Dresden på 1950-talet. Decennier senare mindes han fortfarande en kilometerlång remsa av bråte som skar genom staden, lämningarna efter krigets förödelse. Pappas historia utgjorde länge min syn på »Europa« utanför det rena, demokratiska och stabila Sverige – en kontinent som materiellt och mentalt byggdes på ruinerna av andra världskriget.

Det här är också det centrala resonemanget i Ian Burumas nya bok År noll – Historien om 1945 som tar avstamp i författarens holländske pappas tid som krigsfånge i ett tyskt arbetsläger. Från krigsslutet i Europa våren 1945 till nyåret 1946 tecknar Buruma en värld som börjar om efter att den bokstavlig talat rest sig ur ruinerna.

För ruiner är det, nästan över hela jorden. Det är skakande läsning; genom en myriad källor fångas till och med ljudet i det tysta, sönderslagna Berlin där en pojke drar en kärra över resterna av en kullerstensgata.

Buruma, bosatt i New York och professor i mänskliga rättigheter, är en internationell intellektuell: han växte upp i Holland, modern var engelsk och han är specialiserad på Asien. Det gör att även den som är väl förtrogen med Västeuropa här får en introduktion till krigets effekter i Kina, Japan och sydostasiatiska kolonier som Malaysia och Filippinerna.

Bokens styrka är lika mycket det idéhistoriska – som när Buruma pedagogiskt förklarar varför engelsmännen blev vänsterlutande och röstade bort Churchill sommaren 1945 – som det personliga. För liksom i sin bok Mordet i Amsterdam, där Buruma granskar Holland för att förstå välfärd, multikulturell politik och toleransens gränser, rör han sig sömlöst mellan politiska beslut och människoöden.

Det är inte bara faderns fotoalbum och mormoderns brev till maken stationerad i Indien som berör. För att förmedla känslor lyfter Buruma fram filmer och mindre kända dagböcker av franska kvinnor som troféraggar soldater i ett befriat Paris. Eller romaner, som Imre Kertész Mannen utan öde om en jude som överlever lägren och möter omvärldens oförståelse. Det ger komplexitet och han väjer inte för svåra ämnen som när han skildrar hur befriade människor inte beter sig lika tacksamt som det förväntas, utan är hämndlystna och hungriga. Eller hur fria kvinnor bejakar sin sexualitet – till och med i Bergen-Belsen.

Med vårens debatt om hur Europa befriades av de allierade och Röda armén i bakhuvudet är År noll särskilt informativ läsning. För även om Buruma inte djupdyker i formationen av det som kom att kallas för »Östeuropa« lika grundligt som han till exempel lyfter fram England eller Frankrike (av förståeliga skäl, som Anne Applebaum visat i Järnridån: det kommunistiska maktövertagandet i Östeuropa kräver det en egen lunta), så räcker hans skildringar av hur de olika arméerna betedde sig. Morden, plundringarna och massvåldtäkterna i öst och i Kina sammanfattas bara alltför väl av följande slutsats om skillnaden mellan demokratiers och diktaturers väsen: »Män som behandlas brutalt av sina befäl tar ofta ut sitt lidande på civilbefolkningen«.

Det betyder inte att År noll är ett hjälteporträtt av historiens segrare. Tvärtom. Burumas kunskaper om Asien visar hur amerikanernas beteende i exempelvis Korea präglades av farlig ignorans. Eller hur de forna europeiska kolonialmakterna ville fortsätta som om inget hänt, med följd av konflikter och problem som kvarstår än idag. Författaren gör fruktansvärda nedslag i Algeriet, Vietnam och Indonesien.

Men kriget förde inte bara med sig befrielse för koloniserade folk, utan även för en stor grupp som Buruma uppehåller sig särskilt vid – kvinnorna. Rösträtten vanns i flera länder, och efter att ha varit partisaner, förvärvsarbetat eller suttit i läger vägrade många återvända till vad som ansågs vara »kvinnans lott«.

Flyktingfördrag, lagar om brott mot mänskligheten, fn och den välfärd många länder skapade lade grunden för den trots allt ljusare värld som Ian Burumas och min pappas generation växt upp i.

Därför ska inte Burumas egna ord ur prologen läsas negativt: »Jag är skeptisk till idén om att vi kan dra lärdom av historien«. För, som han tillägger, historien handlar om tolkning, och felaktiga tolkningar är ofta farligare än okunskap.

Jag är övertygad om att År noll hjälper oss att göra bättre tolkningar.
 
Hynek Pallas

doktor i filmvetenskap samt kritiker i
Svenska Dagbladet och Expressen

 

 

Antal recensioner: 0
Snittbetyg: 0