Magnus Gabriel De la Gardies uppgång och fall
Art nr 9298
Ill. i färg och sv/v
Inbunden,
336 sidor,
Norstedts
Medlemspris 249 kr

Var den skandalomsusade Magnus Gabriel De la Gardie för stor för sitt land? Troligtvis hade han passat bättre in vid det franska, engelska eller spanska hovet. Men, han var född i Sverige i en tid då landet växte till en europeisk stormakt – och på ett synligt sätt önskade manifestera detta – och han kom att representera en ny typ av aristokrati man aldrig tidigare skådat.
Om denna tid, fylld av slöseri och armod, och om denne imposante man har
Peter Ullgren skrivit en ytterst intressant bok. Författaren påpekar att han inte vill porträttera sin huvudperson med hjältekrona, men inte heller som en skurk, även om Magnus Gabriel stundtals kunde vara motbjudande.
Berättelsens kärna är de dramatiska motsatserna nådens och onådens tid – uppgång och fall. Men Clios huvudbok, En makalös historia, innehåller även skiftande kulturhistoriska utvikningar och framför allt är den ett lysande porträtt av en av den svenska historiens mest omtalade personer.

 

Det var ett storslaget bröllop. Drottning Kristina överlämnade bruden åt brudgummen. Hon hade även skriftligen lagt sin beskyddande hand över äktenskapet, genom att i ett äktenskapskontrakt betyga sin kungliga favör och gunst. Festen ägde rum på Stockholms slott i mars 1647 och varade i fem dagar med både rafflande tornerspel och hejdlöst supande, som svensk sed bjöd. Den gamle kanslern Axel Oxenstierna höll tal till de unga turturduvorna.

Det var med andra ord en makalös tillställning. Men så var ju inte heller brudparet vilket som helst. Bruden, som hette Maria Eufrosyne, var dotter till pfalzgreven Johan Kasimir och därmed kusin till drottningen. Brudgummen hette Magnus Gabriel De la Gardie, ett adelsnamn med förnäma anor två generationer tillbaka. Hans far var Jakob De la Gardie, som erövrade Moskva 1610 och satt som medlem av drottning Kristinas förmyndarregering 1633–1644. Hon var tjugotvå, han skulle fylla tjugofem – livet låg framför dem som en röd matta.

Men lyckan kommer och lyckan går. Ödesgudinnan fru Fortuna, som drev på lyckans hjul, sades vara särdeles förtjust i unga män, men var väldigt svartsjuk. Inom bara några år rycktes den kungliga mattan undan när Magnus Gabriel De la Gardie föll i onåd. Därefter följde reduktion och godsindragningar.

Av denne extremt framgångsrike men samtidigt skandalomsusade adelsperson har Peter Ullgren, docent i historia, tecknat ett fascinerande porträtt. Det är ingen regelrätt biografi påpekar han – därtill är källmaterialet för omfattande – men boken placerar förtjänstfullt in adelsmannen i tiden. Ullgren ger en bild av ett Sverige med stora problem att anpassa sig till sin nyligen vunna stormaktsställning i Europa, och av en person som var fåfäng, lättsårad och överdrivet känslig – och fullkomligt renons på sparsamhet.

Galopperande statsskulder, ett slösande hovliv och frossande adelsmän – de sociala motsättningarna växte lavinartat i samhället. Utanför Magnus Gabriel De la Gardies storslagna boning i Stockholm, slottet Makalös, dog människor av hunger och sjukdomar. Fattigdomen var utbredd i hela landet. Sveriges allmoge blödde medan adeln firade nya triumfer.
Som Peter Ullgren visar med stor tydlighet hade Magnus Gabriel drottning Kristina att tacka för mycket. Utan henne inga fina utnämningar, inga donationer, ingen bekräftelse. Relationen till henne var också känsloladdad. Både han själv och samtiden trodde att Kristina hyste mer än vänskapskänslor för honom. Modern Ebba Brahe däremot, en kvinna med bitter erfarenhet av försmådd kunglig kärlek, menade att smickret och uppmärksamheten inte skulle tas för förälskelse. Förväxla inte vänskap med kärlek, skriver hon i ett brev till sin son. Hon visste vad hon talade om. Som ung hade hon varit djupt förälskad i prins Gustav, blivande Gustav II Adolf, men deras ungdomssvärmeri avbröts bryskt av den kungliga modern som hade andra giftermålsplaner för sin son.

När Magnus Gabriels ställning var som allra mest gynnsam och han satt på höga ämbeten levde han som en kung. På sina resor i början av 1650-talet hade han ett följe på cirka 150 personer: livläkare, präster, drabanter, en musikkår, konterfejare och adliga pager. Överallt togs han emot med största respekt och djupaste bugningar.

Det fanns dock de som viskade bakom hans rygg och gjorde miner. Och plötsligt ändrade sig allt – ödeshjulet började knaka oroväckande och splinten sprack. Bakgrunden till att han hamnade i onåd förblir delvis dunkel. Det beror inte på Peter Ullgren, som utreder det som går att finna, utan på ett bristande källäge. Det tycks ha börjat i oktober 1653. Magnus Gabriel fällde några negativa kommentarer rörande ett par av sina »konkurrenter« vid hovet och Kristina tog illa vid sig. Vid ett senare tillfälle brusade hon upp när han återigen lät antyda saker om personer vid hovet. Konflikten eskalerade och till slut portades han. Magnus Gabriel De la Gardie befann sig ute i kylan.

Fler olyckor följde. Reduktionen drabbade honom hårt. Läckö slott, diamanten i familjens grevekrona, försvann för alltid ur släkten De la Gardies ägo. Kvar efter räfsten hade han av sina förläningar endast slottet Venngarn, i närheten av Sigtuna i Uppland. Det var i och för sig inte illa, Venngarn stoltserade med både en praktfull slottskyrka och terrasserad barockträdgård, men i jämförelse med vad han ägt och förlorat – ett torp.

Som Peter Ullgren träffande formulerar Magnus Gabriel De la Gardies levnad: han var »en aristokrat som försökte leva som en kung och slutade som en fallen jätte«. Ullgrens bok beskriver Magnus Gabriels uppgång och fall med fingertoppskänsla för både den enskilda detaljen och det historiska sammanhanget – en i sanning makalös historia.

Bo Eriksson
fil. dr i historia och författare till bl.a.
Svenska adelns historia och Sveriges historia band 3

 

 

Palatset Makalös på Sigismund von Vogels kopparstick från 1630-talet. Gravyren visar detaljerat den norra fasaden, som vetter mot landsidan. År 1826 revs de sista resterna av det då brandhärjade palatset.

 

 Några bokband ur Magnus Gabriel De la Gardies boksamling i Uppsala universitetsbibliotek.

 

Magnus Gabriel De la Gardies vapenförbättringsbrev 1650.

 

 Djurhetsning med häst, lejon, oxe och hundar. Kopparstick av Jan Stradan (1523-1605).

 

Karl XI:s kröning 1672. Detaljbild ur målning av David Klöcker Ehrenstrahl. Magnus Gabriel De la Gardie står längst till höger i förgrunden.

 

En av de mest berömda målningarna från 1600-talets Sverige. Dubbelporträttet visar Magnus Gabriel De la Gardie och Maria Eufrosyne sex år efter bröllopet och målades av holländaren Hendrick Munnichhoven.

 

 

Antal recensioner: 0
Snittbetyg: 0