Klimatet, sjukdomarna och imperiets undergång
Översatt av Henrik Gundenäs
Art nr 19342
Ill. i sv/v
Inbunden,
542 sidor,
Daidalos
Medlemspris 249 kr

Tre pester, två vulkanutbrott och en folkvandring

Romarrikets fall – »mänsklighetens värsta bakslag«

Staden Rom ansågs vara praktfullare än någon annan plats på jorden och inget imperium hade varit på samma gång lika vidsträckt och sammanhållet – för att inte tala om långlivat. Men 410 e.Kr. intogs staden av en gotisk armé. Varför förmådde inte romarna stå emot? Vilka var orsakerna till romarrikets fall? Genom århundraden har teorier prövats där olika faktorer mer eller mindre poängterats: snårig byråkrati, omoral, barbarinvasioner, slaveriet. En faktor som dagens forskare tenderar att gärna lyfta fram är klimatförändringar.

Professor Kyle Harper framhåller att romarna själva trodde att de tämjt den vilda naturens krafter, men att det visade sig vara självbedrägeri. Den »senantika lilla istiden« gav sämre skördar. Ett kallare klimat i östra Asien fick råttor med pestloppor att »emigrera« västerut. Och romarna förde inte bara med sig varor och nya religioner från exotiska östliga länder, utan även mikrober och dödliga farsoter. Kejsare och barbarer, senatorer och generaler, soldater och slavar må ha innehaft huvudroller i romarrikets storslagna berättelse, men Roms öde avgjordes följaktligen i lika hög grad av bakterier och virus, av vulkaner och solcykler. Roms öde – klimatet, sjukdomarna och imperiets undergång är namnet på periodens utvalda huvudbok, där författaren vederhäftigt, pedagogiskt och på fin prosa målar upp ett miljöhistoriskt perspektiv, med klimatet och biologin i betydande roller. Håkan Lindgren har läst den högaktuella boken:

*

Romarna hade tur med vädret, skriver Kyle Harper. Deras imperium växte fram under en period med stabilt och gynnsamt klimat, som han har gett namnet »det romerska klimatoptimumet«. De anade inte hur lite tid de hade på sig. Den gynnsamma perioden började lida mot sitt slut redan på 150-talet e.Kr. Harper, som är professor i antik kultur vid University of Oklahoma, intresserar sig för det storska-liga samspelet mellan människa och natur. Han vill placera Rom i »en global miljöhistoria«. Den tes han driver i Roms öde är att det som slutligen knäckte romarriket var en kombination av inre sönderfall, yttre fiender, epidemier och klimatförsämringar.

Det är inte förvånande att det kommer en bok som Roms öde just nu. De senaste årtiondena har arkeologer, biologer och klimatologer hittat fram till varandra i nya, spännande samarbeten. Vi kan kartlägga pestbacillens genetiska utveckling – för omkring 5 000 år sedan muterade den till en livsfarlig form – och börjar få en tydlig bild av de naturliga växlingarna mellan kallare och varmare klimat. Allt detta utnyttjar Harper för att se Roms undergång ur ett nytt perspektiv. Styrkan i Harpers resonemang är att han visar hur klimat, sjukdomar och mänskliga aktiviteter hänger ihop och ömsesidigt påverkar varandra. Imperiet skapade själv förutsättningarna för de storskaliga epidemier det drabbades av. Städer med hundratusentals tätt packade invånare, förbundna med livligt trafikerade handelslinjer, är det bästa ett smittkoppsvirus eller en pestbakterie kan önska sig. När imperiets kommunikationsnät sträcktes in i Asien kom det i kontakt med vilande sjukdomsreservoarer: bakterier och virus som hade varit lokalt begränsade kunde plötsligt sprida sig till miljontals människor.

Romarriket härjades av flera svåra epidemier från 150-talet och framåt. Den justinianska pesten (541–543) kan ha dödat så många som hälften av imperiets invånare. Det säger sig självt att en stat närmar sig kollaps under sådana förhållanden.

Väderfenomenet el Niño påverkar monsunregnen i Afrika, som i sin tur påverkar Nilens översvämningar, skriver Harper. En starkare el Niño – varmare vatten i Stilla havet – ger svagare översvämningar. Nilen var livsviktig för romarnas livsmedelsförsörjning: då skörden uteblir, väntar kris.

Klimatförändringarna ledde till att djur och folkgrupper började flytta på sig i större utsträckning än tidigare. Med råttorna kom pestbärande loppor. Germaner och hunner pressade mot imperiets gränser. Som om inte det räckte inträffade en mindre klimatkatastrof. Antika författare beskriver år 536 som ett år utan sommar. Solen var underligt försvagad, föremål kastade ingen skugga, skörden uteblev. De förstod inte vad som hade drabbat dem, men tack vare klimatforskarnas och arkeologernas samarbete vet vi nu att ett gigantiskt vulkanutbrott, sannolikt i Mellanamerika, kastade ut så stora mängder aska i atmosfären att solskenet dämpades och medeltemperaturen sjönk under flera år. Katastrofen satte för övrigt även spår i Eddan och Kalevala: deras undergångsvisioner av en sol som göms eller slukas bygger på en verklig händelse.

Känslan att leva i en tid när allt föll sönder ledde, skriver Harper, »till en av de största humörsvängningarna i mänsklighetens historia«. De antika religionerna ersattes av nya, med en annan inställning till livet. Pesten och de andra katastroferna bidrog, med Harpers ord, till »en förunderlig tillväxt av en marginell religiös rörelse som kallades kristendom.« Kristendomen var, under sin första tid, starkt präglad av tankar på apokalyps och återfödelse.

Harpers bok är gediget underbyggd med tabeller, diagram, noter och källor. Roms öde är skriven för en allmänintresserad läsekrets, men förutsätter att man redan är bekant med romarrikets historia. Behöver man friska upp sina grundkunskaper kan jag rekommendera Mary Beards SPQR.

Parallellerna till vår tids klimatdiskussioner är uppenbara, och Harper nöjer sig med att vidröra dem ytterst lätt. »Miljöfrågornas centrala betydelse för vår egen civilisations öde för oss närmare romarna på ett kanske oväntat vis«, avslutar han.

Håkan Lindgren
Frilansskribent

 

Pesten i Rom har fascinerat konstnärer genom tiderna.
Här Pesten i Rom av Jules Elie Delaunay (1879). 

  

Kraftigt ökad vulkanisk aktivitet på 530- och 540-talen ledde till den kallaste perioden under
hela det sena holocen (halocen – vår tidsålder), samtidigt som solenergin sjönk
till sin lägsta nivå på flera tusen år.

 

Ikon, troligen 500-tal, föreställande Det romerska folkets räddning
i Santa Maria Maggiore, Rom. Under pestens och klimatkatastrofernas
tid fick ikoner en viktig plats i kyrkans religiösa bruk.

 

Mosaik av en s.k. nilometer, en byggnadskonstruktion för att mäta vattenståndet.

 

Ett segermonument, inhugget i klippan vid Naqsh-i Rustam i nuvarande Iran,
avbildar hur kejsar Valerianus tillfångatas 260 efter att ha försökt
stävja ett uppror i Persien. På alla fronter krackelerade det romerska imperiet.

 

Mynt föreställande Konstantin I.

 

Antal recensioner: 0
Snittbetyg: 0

Klimatet, sjukdomarna och imperiets undergång