Cliopriset


Cliopriset, som instiftades 1994 av Clio – den historiska bokklubben och Svenska Dagbladet, uppgår till 25 000 kronor. Det utdelas årligen till »en framstående yngre historieker inom det svenska språkområdet«.

 

Priset 2000 till Linda Oja

2000 års pristagare är Uppsalahistorikern Linda Oja som fick priset för »sin förmåga att begripliggöra ett tragiskt förlopp i svensk historia – överhetens förföljelse och kamp mot magiska föreställningar inom befolkningen under 1600- och 1700-talen – genom att tränga in i men utan att sätta sig över aktörernas många gånger svårfångade begreppsramar. Den förmågan har hon framförallt demonstrerat i sin doktorsavhandling från 1999, Varken Gud eller natur, men även i smärre skrifter«.


Clios Anna Thufvesson har fått sig en pratstund med Linda Oja.


– Gratulerar till Cliopriset, som du har fått framför allt för din avhandling Varken Gud eller natur. Hur känns det?

– Jag blev mycket överraskad och samtidigt oerhört glad och stolt över att bli tilldelad en så fin utmärkelse. Cliopriset är mig veterligen det finaste pris en ung historiker kan få i Sverige och det är förstås en stor inspiration för mig.


– Vad har Varken Gud eller natur mött för reaktioner?

– Den har fått ett mycket positivt bemötande, inte bara från akademiskt håll utan även från allmänheten. När jag skrev min avhandling lade jag stor vikt vid att använda ett språk som skulle vara begripligt inte bara för »kretsen av närmast sörjande« vid institutionen utan även för en bredare publik, och det förefaller som jag lyckats. Intresset har varit så stort att jag bjudits in för att föreläsa kring ämnet på hembygdsföreningar och bibliotek. Jag hade inte alls väntat mig en sådan respons och ett sådant genuint intresse. När jag pratar med mina kolleger vet jag på ett ungefär vilken sort frågor de kommer att ställa, men den här publiken kom med helt nya frågor, oväntade frågor, och det var fantastiskt roligt och lärorikt.


– Hur kom du på ämnet till din avhandling?

– Jag skrev min C-uppsats om vit magi, alltså god magi, till exempel att bota sjukdomar och hitta borttappade föremål, och blev intresserad. För mig var det helt makalöst att man kunde bli bestraffad för sådana goda »gärningar«.


– Var det svårt att få avhandlingen publicerad?

– Nej, faktiskt inte. Jag skickade delar av min avhandling till Brutus Östlings förlag Symposion som jag tycker har en bra utgivning – särskilt deras Kulturhistoriskt Bibliotek – och han blev intresserad.


– Vad gör du nu, skriver du en ny bok?

– Nej, inte egentligen, men det arbete jag håller på med kommer i förlängningen att resultera i en bok. Jag och fyra kvinnliga forskare håller på med ett forskningsprojekt för Dalarnas forskningsråd som på sätt och vis är en fortsättning på min avhandling. I projektet, som vi kallar »Att orka gå vidare«, undersöker vi vad som händer rent kollektivt efter svåra sociala konflikter. I olika fallstudier studerar jag och en kollega vad som hände med enskilda personer efter häxprocesserna i Dalarna. I byarna levde man ju så tätt ihop, och om en person anklagades för häxeri påverkade det hela byn, där vederbörandes släktingar ofta bodde och även angivaren och dennes släktingar.


Det låter som ett stort arbete...

– Ja, det är det. Det är som att lägga ett stort pussel under fyra år. Vi studerar bland annat rättsligt material för att få reda på vilka nya konflikter som uppstod i häxprocessernas kölvatten, och kyrkoböcker eftersom det exempelvis förekom att man straffade anklagade genom att utesluta dem från nattvardsgången och därmed från hela bygemenskapen.


Slutligen, vad ska du göra för prispengarna?

– Köpa vitvaror för att göra vardagen lite enklare!


 

 

Klimatet, sjukdomarna och imperiets undergång