Cliopriset, som instiftades 1994 av Clio – den historiska bokklubben och Svenska Dagbladet, uppgår till 25 000 kronor. Det utdelas årligen till »en framstående yngre historieker inom det svenska språkområdet«. Priset 1996 till Dick HarrisonCliopriset 1996 har tilldelats Dick Harrison. Han får priset för »sina engagerade insikter om europeisk medeltid, sin förebildliga internationella orientering och ett redan omfattande populärhistoriskt författarskap«, framhöll juryns ordförande Stig Ramel.
Dick Harrison är mycket produktiv och lär vara den allra flitigaste medarbetaren i Nationalencyklopedin. De av hans verk som han själv värderar högst är doktorsavhandlingen The early State and the Towns. Forms of Integration in Lombard Italy AD 568-774 samt Medieval Space, om rumsuppfattningen under europeisk medeltid, och Uppror och allianser. Politiskt våld i 1400-talets svenska bondesamhälle.
Clios Martin Kaunitz samtalar med Dick Harrison: – Goddag, Dick Harrison, docent i historia vid Lunds universitet, hur står det till? – Tack bra, men om jag skall vara ärlig är jag mycket trött. Denna del av hösten är min värsta tid på året, proppfull av undervisning och tentarättning.
– Vad gör du för tillfället, du undervisar i Linköping? – Ja, jag är universitetslektor på heltid i Linköping. En del av undervisningen är förlagd till Vadstena. Det blir inte mycket tid över till forskning och skrivande verksamhet. På fritiden hinner jag dock fila på manuskript och skriva diverse recensioner.
– En av de tre böcker du ger ut i år har nyligen blivit Augustnominerad i fackboksklassen, I skuggan av Cathay. Det måste vara väldigt roligt. Vad betyder det för dig, personligen och som yrkesman? – Det är oerhört stimulerande. Jag får en känsla av att vara uppskattad, att folk där ute faktiskt tycker om vad jag skriver, att världen är större än den akademiska ankdamm jag arbetar i. Man får inspiration att gå vidare med nya bokprojekt.
– Fast vi på Clio undrar lite över varför inte din senaste bok, Krigarnas och helgonens tid, som ju är en större forskargärning och dessutom en stor succé som förra periodens huvudbok här i Clio, inte blev nominerad. Har du något svar på det? – Nej, jag har ingen aning. Jag kan hypotetiskt tänka mig att den konkurrerades ut av I skuggan av Cathay och därför inte blev nominerad och att bli utkonkurrerad av mig själv kan jag leva med.
– Vad läser du mest själv? Fack- eller skönlitteratur? – Jag hinner inte längre läsa mycket skönlitteratur. Det är inte för att jag inte vill utan för att jag inte hinner. Det blir mest facklitteratur och - som avkoppling - tecknade serier. Överhuvudtaget tycker jag att seriemediet är alldeles för styvmoderligt behandlat av kultur-Sverige.
– Blir det någon skönlitteratur över huvud taget? – Jodå, en och annan deckare och historisk roman brukar det bli på somrarna och under julhelgen, men inte under terminstid.
– Hur viktig är fackboken idag, tror du, bland "vanligt folk"? – Min personliga uppfattning är att den är på väg att bli allt viktigare. Det märks förvisso inte på alla tidningarnas kultursidor, men jag möter ofta folk ur olika ålders- och yrkesgrupper som har någon relation till fackböcker.
– Du skriver i förordet till Krigarnas och helgonens tid att det var din mor som fick dig att intressera dig för historia. Hur gick det till? – I mitt fall började det i fyraårsåldern. Jag lärde mig läsa när jag var fyra eller fem år, och min första läsupplevelse var mammas gamla lärobok i historia. Den hade Carl Grimberg till upphovsman, och jag fick aldrig nog av den. Det var mamma som lärde mig vad historia var för något, detta långt innan jag började skolan. När jag långt senare disputerade vid Lunds universitet lämnade mamma över läroboken som present, och då såg jag att den var helt sönderläst.
– Varför blir man då historiker egentligen? – Fascinationen över historia kan jämföras med fascinationen över ännu ej utforskade delar av jorden och universum. Historikern är en upptäcktsresande som reser i tid, medan astronauten och geografen reser i rummet. I båda fallen möter man det Okända - och det kan knappast undgå att fascinera människor. Att vara historiker är för mig det bästa möjliga yrkesvalet i avsaknad av tidsmaskin.
– Har du haft någon riktig läsupplevelse när det gäller fackböcker, förutom Grimberg alltså? Något du kan rekommendera våra läsare? – En forskare som har påverkat mig mycket är den ryske historikern Aron Gurevitj. Hans båda verk Categories of Medieval Culture och Medieval Popular Culture tillhör de fackböcker som har influerat mig mest som historiker. Det är synd och skam att de inte finns i svensk översättning.
– Vad läser du just nu? – Just nu håller jag på att läsa Crying av Tom Lutz. Det är en tvärvetenskaplig skildring av tårarnas och gråtandets natur- och kulturhistoria, ett fängslande ämne som aldrig tidigare har gjorts till föremål för en liknande studie.
– Till sist: skriver du på något nu? När får vi se en ny bok från dig? – Jag har tre färdiga bokmanus som är planerade att publiceras nästa år. En bok handlar om Robin Hood och hans legend, en annan om digerdöden, en tredje är en essäsamling.
– Lycka till nu den 6 december då Augustpriset delas ut på Dramaten i Stockholm, önskar vi på Clios redaktion. – Tack så mycket. | 
