Bokinformation

« Tillbaka

Det bysantinska riket

Judith Herrin

Översatt av Hanna Williamsson
Agering
Inbunden, 432 sidor, Ill. i färg och sv/v

Ämnesområde: Europeisk historia

»Judith Herrin ... har skrivit en högst njutbar och inspirerande bok om Östroms uppfinningsrikedom, dess intellektuella aktivitet och det stora arv det lämnat efter sig«, Dagens Nyheter.

Efter Roms fall och barbarernas intåg, fördes arvet från antiken vidare i Bysans. Detta antika arv, med dess grekiska språk, kom även att kombineras med kristen tro och en stor del av den bysantinska historien präglades av kampen mellan kristendom och islam.

Judith Herrin tecknar i Det bysantinska riket ett fantastiskt fint porträtt av ett av världshistoriens mest fascinerande välden, men i stället för att följa den tusen år långa historien kronologiskt, tar hon upp ett tema i taget. Vi får bland mycket annat läsa om mosaikerna i Ravenna, »Grekisk eld«, ikonoklasm och vördandet av ikoner, den kosmopolitiska staden Konstantinopel och förstås den turkiska belägringen 1453.

De kulturella och konstnärliga influenserna från Bysans är omätbara och dessutom har olika viktiga aspekter av maktutövning sina rötter där, som till exempel det kejserliga hovet med kröningsceremonier och inte minst civil byråkrati.

Mats Gellerfelt har läst boken:

Legendomspunnet, mytiskt, praktfullt, dekadent, heligt – vilka adjektiv har inte staplats på det bysantinska riket, som existerade i tusen år tills det slutligen föll för de osmanska turkarnas krut- och kanonstarka armé 1453, efter att bland annat ha överlevt korstågsbusarnas plundring av Konstantinopel 1204. Diktarna har skaldat om kristenhetens största stad, det gyllene Konstantinopel som vi i dag känner som Istanbul. I en berömd dikt låter Nobelpristagaren W. B. Yeats diktarjaget segla till »Bysantiums heliga stad« och han är inte ensam om att ha drömt och diktat om denna sägnernas metropol

Men vad vet vi egentligen om detta rike som omfattade stora delar av Balkan och Mindre Asien, som var ett resultat av romarrikets nedgång och fall och uppdelning i en östlig och en västlig del? Inte mycket, egentligen, ej ens de inbitet historieintresserade. Vi har väl litet till mans hört talas om det mest spektakulära, om »bröd och skådespel«, om eunuckvälde, om palatsintriger och grandiosa kyrkobyggnader. Men allt det andra, ekonomi, vetenskap, kultur, lagstiftning? Ganska okänt, tror jag.

Det trodde också antik- och bysantologiprofessorn Judith Herrin vid King’s College i London och skrev den bok som nu finns på svenska, Det bysantinska riket. Inspirationen fick hon av två byggnadsarbetare som renoverade lokaler på universitetet, såg skylten med hennes titel på dörren, knackade på och undrade försynt vad Bysans egentligen var för något, kanske hade det med Turkiet att göra? Så Herrin besvarade deras och många andras undringar och frågor med denna bok. Och denna bok – ja, den är ett av de mest fascinerande historieverk jag har läst på mycket länge, och då läser jag många. Den är fylld av lärdom och gnistrande iakttagelser som hela tiden stimulerar fantasin och tidsresenären i oss alla. Det känns nästan skönt att koppla av från andra världskriget ett slag! Framför allt imponeras jag av detaljrikedomen, av konkretionen, som verkligen låter oss se detta märkliga rike och dess fantastiska huvudstad. Herrin skriver inte för fakulteten och för kollegerna, utan för breda läsarskaror, vilket märks på hennes lätta och smidiga stil.

De allra flesta känner väl till den enorma och undersköna kyrkan Hagia Sofia, som av turkarna förvandlades till moské och som numera är museum. Innan kupolen på Sankt Peterskyrkan byggdes var dess kupol världens största. I dag är den rena turistfällan, men med litet fantasi kan man än i vår tid, mitt bland stojande turisthorder, få ett intryck av den känsla av andakt som denna jättebyggnad en gång fyllde besökarna med.

Och vad mera: Hagia Sofia säger mycket om den byggnadskonst och den rent moderna teknik som utvecklades i Bysans under beskydd och övervakning av de otaliga kejsarna som när det gällde tekniska innovationer och tekniskt intresse var åtskilliga hundra år före sin tid. De ägnade sig alltså inte bara åt lastbara nöjen och de – i alla läger – omåttligt populära hästkapplöpningarna, där till och med de olika lagen gav upphov till en sorts rivaliserande och givetvis intrigerande politiska partier.

Bysantinarna utvecklade en suverän teknologi för vattendistribution via akvedukter och snillrika pumpsystem och förvaring i stora cisterner. I detta torra landskap var givetvis vattenkraften central och bevattningsmetoderna utanför Konstantinopel inte mindre fiffiga de. Staden kunde verkligen föda sin befolkning. Vattenkraften och hydrauliken nyttjades dessutom till att driva klockor och spektakulära shownummer där kejsaren lyftes upp i luften.

Men Bysans var självfallet ingen demokrati – härskarna var verkligen härskare och införde ett invecklat hovceremoniel som kom att stå som förebild för hoven för all framtid. Till exempel kröningen och smörjelsen är ett arv därifrån. Den som älskar att läsa om slemma intriger har här mycket att hämta. Kampen om den kejserliga makten pågick ständigt, inte sällan med dödlig utgång. En central roll i maktkamperna tycks kvinnorna ha spelat, den mest bekanta är kejsarinnan Theodora som i praktiken regerade tillsammans med sin man. Bysans var originellt på det viset att även »icke renrasiga« och »ofrälse« kvinnor kunde bli kejsarinnor.

Mest bekant är ändå eunuckernas välde och intriger. Eunuckerna var alltså kastrerade ynglingar, som snöpts antingen före eller efter målbrottet och puberteten. De förra blev populära genom sina ljusa kastratröster (den katolska kyrkan fortsatte med kastratsångare in på 1900-talet). De senare var till exempel slavar, soldater tillfångatagna i något av de många krigen, sålda av sina föräldrar eller frivilligt kastrerade. Ty här fanns makt att hämta och rikedom. Eunuckerna fick höga poster inom hovet och armén och tog som sagt en synnerligen aktiv del i intrigerna. Eunucksystemet (som övertogs av turkarna) var delvis baserat på att man trodde att kastreringen skulle leda till att de höll sig borta från erotiska utsvävningar. Ack, nej! Men detaljerna får ni läsa om själva, det är inget för en blyg pojke att skriva om.

Ja, vilken prakt, vilket maktspel, vilken lysande kultur! Om allt detta har alltså Judith Herrin skrivit en bok som är lika lysande den, en sådan där bok som man bara måste sluka och inte kan lägga ifrån sig.

Mats Gellerfelt, kulturjournalist


Startsida Bli medlem Om Clio Medlemsregler Huvudböcker Tidningen Kontakta oss Cliopriset
LOGGA IN För dig som är medlem E-postadress: Medlemsnummer: Hjälp med inloggning » Kundtjänst Tfn: 08-737 86 05 E-post: clio@fsys.se Redaktionen Tfn: 08-769 87 80 E-post: clio@clio.se Samarbetspartners omniaresor.se »	Andra aktuella titlar inom Europeisk historia Makt och människor av Harald Gustafsson Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman Det bysantinska riket av Judith Herrin Bokinformation « Tillbaka Det bysantinska riket Judith Herrin Översatt av Hanna Williamsson Agering Inbunden, 432 sidor, Ill. i färg och sv/v Ämnesområde: Europeisk historia »Judith Herrin ... har skrivit en högst njutbar och inspirerande bok om Östroms uppfinningsrikedom, dess intellektuella aktivitet och det stora arv det lämnat efter sig«, Dagens Nyheter. Efter Roms fall och barbarernas intåg, fördes arvet från antiken vidare i Bysans. Detta antika arv, med dess grekiska språk, kom även att kombineras med kristen tro och en stor del av den bysantinska historien präglades av kampen mellan kristendom och islam. Judith Herrin tecknar i Det bysantinska riket ett fantastiskt fint porträtt av ett av världshistoriens mest fascinerande välden, men i stället för att följa den tusen år långa historien kronologiskt, tar hon upp ett tema i taget. Vi får bland mycket annat läsa om mosaikerna i Ravenna, »Grekisk eld«, ikonoklasm och vördandet av ikoner, den kosmopolitiska staden Konstantinopel och förstås den turkiska belägringen 1453. De kulturella och konstnärliga influenserna från Bysans är omätbara och dessutom har olika viktiga aspekter av maktutövning sina rötter där, som till exempel det kejserliga hovet med kröningsceremonier och inte minst civil byråkrati. Mats Gellerfelt har läst boken: Legendomspunnet, mytiskt, praktfullt, dekadent, heligt – vilka adjektiv har inte staplats på det bysantinska riket, som existerade i tusen år tills det slutligen föll för de osmanska turkarnas krut- och kanonstarka armé 1453, efter att bland annat ha överlevt korstågsbusarnas plundring av Konstantinopel 1204. Diktarna har skaldat om kristenhetens största stad, det gyllene Konstantinopel som vi i dag känner som Istanbul. I en berömd dikt låter Nobelpristagaren W. B. Yeats diktarjaget segla till »Bysantiums heliga stad« och han är inte ensam om att ha drömt och diktat om denna sägnernas metropol Men vad vet vi egentligen om detta rike som omfattade stora delar av Balkan och Mindre Asien, som var ett resultat av romarrikets nedgång och fall och uppdelning i en östlig och en västlig del? Inte mycket, egentligen, ej ens de inbitet historieintresserade. Vi har väl litet till mans hört talas om det mest spektakulära, om »bröd och skådespel«, om eunuckvälde, om palatsintriger och grandiosa kyrkobyggnader. Men allt det andra, ekonomi, vetenskap, kultur, lagstiftning? Ganska okänt, tror jag. Det trodde också antik- och bysantologiprofessorn Judith Herrin vid King’s College i London och skrev den bok som nu finns på svenska, Det bysantinska riket. Inspirationen fick hon av två byggnadsarbetare som renoverade lokaler på universitetet, såg skylten med hennes titel på dörren, knackade på och undrade försynt vad Bysans egentligen var för något, kanske hade det med Turkiet att göra? Så Herrin besvarade deras och många andras undringar och frågor med denna bok. Och denna bok – ja, den är ett av de mest fascinerande historieverk jag har läst på mycket länge, och då läser jag många. Den är fylld av lärdom och gnistrande iakttagelser som hela tiden stimulerar fantasin och tidsresenären i oss alla. Det känns nästan skönt att koppla av från andra världskriget ett slag! Framför allt imponeras jag av detaljrikedomen, av konkretionen, som verkligen låter oss se detta märkliga rike och dess fantastiska huvudstad. Herrin skriver inte för fakulteten och för kollegerna, utan för breda läsarskaror, vilket märks på hennes lätta och smidiga stil. De allra flesta känner väl till den enorma och undersköna kyrkan Hagia Sofia, som av turkarna förvandlades till moské och som numera är museum. Innan kupolen på Sankt Peterskyrkan byggdes var dess kupol världens största. I dag är den rena turistfällan, men med litet fantasi kan man än i vår tid, mitt bland stojande turisthorder, få ett intryck av den känsla av andakt som denna jättebyggnad en gång fyllde besökarna med. Och vad mera: Hagia Sofia säger mycket om den byggnadskonst och den rent moderna teknik som utvecklades i Bysans under beskydd och övervakning av de otaliga kejsarna som när det gällde tekniska innovationer och tekniskt intresse var åtskilliga hundra år före sin tid. De ägnade sig alltså inte bara åt lastbara nöjen och de – i alla läger – omåttligt populära hästkapplöpningarna, där till och med de olika lagen gav upphov till en sorts rivaliserande och givetvis intrigerande politiska partier. Bysantinarna utvecklade en suverän teknologi för vattendistribution via akvedukter och snillrika pumpsystem och förvaring i stora cisterner. I detta torra landskap var givetvis vattenkraften central och bevattningsmetoderna utanför Konstantinopel inte mindre fiffiga de. Staden kunde verkligen föda sin befolkning. Vattenkraften och hydrauliken nyttjades dessutom till att driva klockor och spektakulära shownummer där kejsaren lyftes upp i luften. Men Bysans var självfallet ingen demokrati – härskarna var verkligen härskare och införde ett invecklat hovceremoniel som kom att stå som förebild för hoven för all framtid. Till exempel kröningen och smörjelsen är ett arv därifrån. Den som älskar att läsa om slemma intriger har här mycket att hämta. Kampen om den kejserliga makten pågick ständigt, inte sällan med dödlig utgång. En central roll i maktkamperna tycks kvinnorna ha spelat, den mest bekanta är kejsarinnan Theodora som i praktiken regerade tillsammans med sin man. Bysans var originellt på det viset att även »icke renrasiga« och »ofrälse« kvinnor kunde bli kejsarinnor. Mest bekant är ändå eunuckernas välde och intriger. Eunuckerna var alltså kastrerade ynglingar, som snöpts antingen före eller efter målbrottet och puberteten. De förra blev populära genom sina ljusa kastratröster (den katolska kyrkan fortsatte med kastratsångare in på 1900-talet). De senare var till exempel slavar, soldater tillfångatagna i något av de många krigen, sålda av sina föräldrar eller frivilligt kastrerade. Ty här fanns makt att hämta och rikedom. Eunuckerna fick höga poster inom hovet och armén och tog som sagt en synnerligen aktiv del i intrigerna. Eunucksystemet (som övertogs av turkarna) var delvis baserat på att man trodde att kastreringen skulle leda till att de höll sig borta från erotiska utsvävningar. Ack, nej! Men detaljerna får ni läsa om själva, det är inget för en blyg pojke att skriva om. Ja, vilken prakt, vilket maktspel, vilken lysande kultur! Om allt detta har alltså Judith Herrin skrivit en bok som är lika lysande den, en sådan där bok som man bara måste sluka och inte kan lägga ifrån sig. Mats Gellerfelt, kulturjournalist	Intresset för historia håller i sig och år 2007 firade Clio 20-årsjubileum. Läs mer » Läs mer om Clios medlemstidning » Tipsa en vän om Clio »

LOGGA IN

E-postadress:

Medlemsnummer:

Kundtjänst

Redaktionen

Samarbetspartners

Bokinformation

Det bysantinska riket