|
||
Samarbetspartners |
BokinformationClios huvudbokspaket innehåller två läsvärda böcker som behandlar de dramatiska åren 1808–1809. Den finlandssvenske idéhistorikern Nils Erik Forsgård (Cliopristagare 1999) skriver om slaget vid Jutas utanför Nykarleby 1808. Han skildrar även andra bataljer, men också hur enskilda människor i de österbottniska byarna drabbades. Elegant kompletterar han den svensk-finska historien med utblickar mot de pågående Napoleonkrigen och låter oss även möta några utvalda konstnärer och intellektuella européer. I Kärlek och krig beskriver den nyligen bortgångne Anders Isaksson ett Sverige i upplösning och på gränsen till inbördeskrig. Våren 1809 var Finland erövrat, en upprorisk armé marscherade mot Stockholm och Gustav IV Adolf avsattes genom en kupp. Lugnet återställdes först när riksdagen valde Jean Baptiste Bernadotte till landets kronprins och det moderna Sverige föddes. Med Georg Adlersparre i händelsernas centrum beskrivs denna oblodiga statsvälvning på ett mycket medryckande sätt. ---------------------- Krister Wahlbäck har läst böckerna: När »märkesåret 2009« inleddes med en ståtlig ceremoni i riksdagen den 15 januari, gav högtidstalaren Horace Engdahl beteckningen »det glömda kriget« åt 1808–1809 års strider. Svenska akademiens ständige sekreterare har antagligen rätt när det gäller de yngre generationerna, som knappast ens fått höra talas om Runeberg och Fänrik Stål i vår tids skola. Men nu kan vi göra »märkesåret« till en vuxenskola i Sveriges och Finlands moderna historia, som ju startar med skilsmässan 1809 när »riket sprängdes« efter sexhundra års gemenskap. En utmärkt grund för den som vill leva sig in i dramatiken 1808–1809 har vi fått genom två mycket olika böcker som kompletterar varandra på ett slående sätt. Nils Erik Forsgårds September 1808 låter denna avgörande månad i kriget mellan Ryssland och Sverige bli utsiktspunkt för ett tjugotal snapshots av färgstarka scener från dessa höstveckor 1808. Han vänder sin kamera i de mest skilda riktningar, från det folkliga till det höga, från Finland och Sverige ut mot vida världen. Han ger oss suggestiva bilder från en tid som skakas av Napoleontidens materiella förödelse och andliga omvälvningar. Anders Isaksson å sin sida riktar in sin Kärlek och krig – Revolutionen 1809 på en annan avgörande månad ett halvår senare, mars 1809. Han skildrar hur avsättningen av Gustaf IV Adolf förbereddes och verkställdes. Det är en thriller, men med ett oväntat slut. Den ledande kuppmakaren Georg Adlersparre tappar intresset för kampen om makten efter kuppen mot kungen därför att han – den 49-årige inbitne ungkarlen – blivit blixtkär i en ung dam och mest tänker på att ordna deras framtida lycka. Två mycket olika böcker, som sagt. Men den första av de ögonblicksbilder som Nils Erik Forsgård ger oss slår an en gemensam ton för båda böckerna. Det rör sig om en rapport som generalerna Adlercreutz, Aminoff och von Vegesack skrev till kungen den 30 september 1808. Där beskrivs den svenska arméns reträtt norrut längs kusten i Österbotten i riktning mot Uleåborg, efter nederlaget vid Oravais ett par veckor tidigare. Det är en skakande skildring av krigets elände som ges utan alla omsvep. Alla brigadchefer och nästan alla officerare ligger sjuka, de flesta soldaterna också. Fartyg på väg med livsmedelslaster har förlist, hästarna som står sadlade dag och natt är trötta intill döden. Generalerna hoppas på förstärkningar från Sverige, skriver de till kungen. Stackars Gustaf IV Adolf sitter i sitt högkvarter i Grelsby på Åland när han får generalernas rapport, men han har inte mycket stöd att ge. Lite tidigare hade han författat ett ilsket brev till tsar Alexander I med en blandning av anklagelser och hotelser mot det ryska imperiets kejsare – gift med en syster till hans egen hustru! – som hade inlett angreppet mot hans rike i februari 1808. En vanmäktig gest, det kan kungen alltid åstadkomma. Samtidigt möter vi en annan verklighet hos majoren Sture vid Upplands regemente. »Det är en grufvelig syn att se det fattiga folket krypa fram ur sina skogar och finna sin egendom så förstörd som här är«, bekänner han i ett brev till hustrun, skrivet i Östnora söder om Kristinestad. Redan i denna inledande miniessä lyckas Forsgård ge ett slags panorama över krigsscenen. Så följer en serie nya bilder, än från vanligt folks liv i krigets Österbotten, än i form av vad Forsgård kallar »fönster till personligheter och händelser ute i Europa« i september 1808. Det kan gälla hur Goethe den 29 september kallas till Erfurt för att möta Napoleon, eller hur Beethoven i Wien den 14 september säljer Pastoralsymfonin till förlaget Breitkopf & Härtel, eller hur Madame de Staël börjar skriva sin berömda bok om Tyskland ... Varje episod leder till tankeväckande reflexioner om opinioner och stämningar ute i Europa, omväxlande med de lokala interiörerna från våra karga nejder i september 1808. Anders Isakssons skildring tar fart vid samma tid, då missnöjet över kungens brist på ledaregenskaper börjar leda till planer på att avsätta honom. När man ser hur skickligt hans skildring tar tillvara på spänningen i de livsfarliga komplotter som spanns mot kungen, utan att han ett ögonblick ger efter på sakligheten i sin granskning, påminns man om den förlust som svenskt kulturliv led i början av året, när en plötslig hjärtinfarkt ryckte bort Anders Isaksson. Nu kan vi bara njuta av hans sista verk och beundra spänsten i hans stil och klarsynen i hans rekonstruktion av aktörernas motiv. Egentligen är det ett par olika skildringar som har vävts samman i Isakssons bok. Den ena gäller konspirationerna mot kungen bland höga officerare och ämbetsmän i Stockholm, ett nätverk av oppositionella som kungens hemliga poliser och spioner egendomligt nog aldrig kom på spåren. Den nyckelperson som det gällde att rekrytera som ledare för kuppen, den ryktbare generalen Adlercreutz från Finland, tvekade i det längsta och kom till skott först sen en helt annan person, överstelöjtnant Adlersparre vid Västra armén i Värmland, hade höjt upprorsfanan och var på marsch mot Stockholm i spetsen för sina trupper. Denna thriller avslutas med de berömda scenerna på Stockholms slott den 13 mars då kungen tas till fånga. Den andra skildringen ägnas Georg Adlersparre, den man som vågade dra igång upproret och sätta livet på spel i ett företag med ovissa utsikter. Anders Isaksson anser honom underskattad i svensk historieskrivning, och han lyckas onekligen visa vidden av hans bildning och självständighet, utan att dölja hans maktlystnad, misstänksamhet och stingslighet. Och han tillför också bilden av Adlersparre mänskliga drag i sin skildring av dennes möte med fröken Louise Linroth på Gustafsviks herrgård utanför Kristinehamn den 10 mars, under Adlersparres väg från Karlstad mot Stockholm. »Det brinner hetast i gamla hus«, konstaterar Isaksson. Över huvud har Anders Isaksson en illusionslöshet som är befriande. Man märker hur hans långa erfarenhet av samtida svensk politik – både som kommentator i media och som tjänsteman i statsrådsberedningen under (s) – kommer honom tillgodo, även när han nu skall analysera de politiska och privata kalkyler som gjordes av de ledande herrarna för tvåhundra år sen. Det är härligt att se hur en mästarhand river av maskerna! Krister Wahlbäck – professor emeritus i statskunskap, f.d. ambassadör |
|
